Direktlänk till inlägg 8 december 2013
Snön faller på marken & vi har fått julfint här hemma så nu börjar jag äntligen få lite julstämning. Tror att jag ska se om jag & familjen ska göra lite julgodis någon eftermiddag i veckan.
Förra helgen var vi i göteborg med mina föräldrar & marcus familj. Träffade min närmsta vän Tessie som tyvärr bor alldeles för många mil härifrån. Shoppade lite julklappar & på lördagkvällen väntade jul på liseberg. Dock slutade inte den kvällen som jag hade hoppats utan jag hamnade i en ambulans påväg till sahlgrenska där jag & marcus fick stanna i ett dygn. Jag fick en rejäl blödning & var inställd på att jag fått missfall, vilket barnmorskorna & läkarna också erfarat då det var en så pass kraftig blödning. Jag fick inte äta utan blev kopplad till dropp & fick även något genom dropp som skulle stoppa blödningarna. På lördagkvällen gjorde dem ett ultraljud & då medverkade en man som var på utbildning. Jag kände mig så jävla utlämnad det var hemskt, jag ville bara honom gå ut, men jag vände istället bort huvudet & ville bara försvinna. Jag var nära till gråt, både för att jag var inställd att fostret är dött, och att han stod där. Snabbt säger den kvinnliga läkaren som gjorde ultraljudet att "fostret lever" du kan titta här på skärmen, hon bad även marcus komma fram. Vi fick se vår lilla fis för första gången, helt underbart. Hon avslutade dock ultraljudet med att säga att " det är fortfarande stor risk att du kan förlora fostret" .. varpå all glädje försvann, då återkom all jävla
rädsla igen. Hela natten var skit för jag blev väckt för kontroller varannan timme. Varje gång jag blev väckt så ökade rädslan för att bebisen kommer dö eftersom att mina värden inte alls var så bra. Dem ställde in oss på att inte få åka hem med våra familjer utan att vi antagligen skulle bli kvar där ett par dagar. Alla blödningar hade dock upphört med hjälp av det jag fick som skulle hejda det. Klockan 11 på söndagsförmiddagen var det dags för ett nytt ultraljud, & då var jag inställd på att barnet inte skulle leva och att dem skulle få söva mig och skrapa ur fostret. Men ack nej, bebisen levde & var jättesprattlig där inne. Mitt hjärta började slå så snabbt & jag kände en sån jäkla samhörighet med barnet. Det är så tidigt i graviditeten men detta gjorde detta band så starkt! Dem berättade även att eftersom jag slutat blöda & att bebisen levde fick vi åka hem. Vi var så jävla lättade & saknade Liam så
mycket. Ett dygn har nog aldrig vart så jobbigt utan honom som nu, min älskade älskade pojke. Väl hemma så har jag börjat försöka ta det
mer lugnt & försöka stressa mindre. Vi var även på ultraljud (på magen) i tisdags, och då såg barnmorskan att bebisen inte alls påverkats av blödningarna utan mådde bra där inne. Så lättad ?? Nu kommer jag att fortsätta att ta det försiktigt & tänka bort allt negativt & hoppas att bebis fortsätter vara lika stark som han/hon varit hittills! Längtar så efter dig!
Ta aldrig livet förgivet, uppskatta allt du har & var extra rädd om det. Du vet aldrig vad som händer!
Alla hjärtans dag är här, egentligen är det väl inget speciellt med denna dagen. Den ägnas åt kärleken så som alla andra dagar borde göra också. Jag är en kärleksfull människa mot den jag är i förhållande med, jag har inte alltid varit men min "man"...
Äntligen fredag, om 1,5 timme går min älskling på helg & då får vi äntligen spendera tid tillsammans hela familjen. Jag ska strax sätta igång & göra lite hemmagjord pizza så den är klar när M kommer hem.. Sen får jag se om det bär av till affären & ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 | |||
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
|||
16 |
17 | 18 |
19 | 20 | 21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
|||
30 |
31 |
||||||||
|