Äntligen fredag, om 1,5 timme går min älskling på helg & då får vi äntligen spendera tid tillsammans hela familjen. Jag ska strax sätta igång & göra lite hemmagjord pizza så den är klar när M kommer hem.. Sen får jag se om det bär av till affären & inköp av något fredagsgott. Ikväll ska jag nämligen se Svenska Hjältar-galan som börjar kl 20:00 på tv 4. Gravid & full av hormoner lär jag fälla ett par tårar, jag är så känslig just nu & det är helt underbart att se vad vissa gör för andra människor, Människor som behöver dem!

Imorgon bitti ska vi in till stan så fort det öppnar för att köpa julklapp till varandra. Vi vill ju helst slippa värsta ruschen.. På måndag då alla får
lön & ska handla det sista inför jul vill jag inte behöva gå till varken matbutiker eller andra butiker. Stackars er som ska ut då, ni måste ha ett bra tålamod :)

Hoppas alla får en mysig helg, och att alla får allt julstök klart!:)

nu är det bara 5 dagar till Julafton. Vi har alla julklappar klara förutom till varandra ( jag & m ) jag tycker det är så svårt! Jag vill lixom inte bara köpa något för att, utan något han verkligen uppskattar och kommer tycka om.. Så på lördag är min sista chans att hitta något till Marcus. Med tanke på våran prins kan vi inte lägga några klappar under granen, då skulle han öppna allihopa, busepojken! Men jag längtar verkligen tills han får öppna alla sina paket, det kommer bli så roligt & himla mysigt!:)

December månad har rusat iväg, snön kom men försvann lika fort. Enligt smhi ska det heller inte komma någon snö före jul vilket jag tycker är värdelöst. Snön är ju halva julstämningen. Vi är klara med alla julklappar & inväntar bara julafton nu. I år hoppas vi att vi ska slippa sjukdomar kring jul, om man bara kunde styra det där!;) .. nejmen jag ber att vi får vara friska fram till jul & dessutom julhelgen! Det önskar jag självklart att alla får vara, jul är den finaste traditionen vi har ??

Snön faller på marken & vi har fått julfint här hemma så nu börjar jag äntligen få lite julstämning. Tror att jag ska se om jag & familjen ska göra lite julgodis någon eftermiddag i veckan.

Förra helgen var vi i göteborg med mina föräldrar & marcus familj. Träffade min närmsta vän Tessie som tyvärr bor alldeles för många mil härifrån. Shoppade lite julklappar & på lördagkvällen väntade jul på liseberg. Dock slutade inte den kvällen som jag hade hoppats utan jag hamnade i en ambulans påväg till sahlgrenska där jag & marcus fick stanna i ett dygn. Jag fick en rejäl blödning & var inställd på att jag fått missfall, vilket barnmorskorna & läkarna också erfarat då det var en så pass kraftig blödning. Jag fick inte äta utan blev kopplad till dropp & fick även något genom dropp som skulle stoppa blödningarna. På lördagkvällen gjorde dem ett ultraljud & då medverkade en man som var på utbildning. Jag kände mig så jävla utlämnad det var hemskt, jag ville bara honom gå ut, men jag vände istället bort huvudet & ville bara försvinna. Jag var nära till gråt, både för att jag var inställd att fostret är dött, och att han stod där. Snabbt säger den kvinnliga läkaren som gjorde ultraljudet att "fostret lever" du kan titta här på skärmen, hon bad även marcus komma fram. Vi fick se vår lilla fis för första gången, helt underbart. Hon avslutade dock ultraljudet med att säga att " det är fortfarande stor risk att du kan förlora fostret" .. varpå all glädje försvann, då återkom all jävla
rädsla igen. Hela natten var skit för jag blev väckt för kontroller varannan timme. Varje gång jag blev väckt så ökade rädslan för att bebisen kommer dö eftersom att mina värden inte alls var så bra. Dem ställde in oss på att inte få åka hem med våra familjer utan att vi antagligen skulle bli kvar där ett par dagar. Alla blödningar hade dock upphört med hjälp av det jag fick som skulle hejda det. Klockan 11 på söndagsförmiddagen var det dags för ett nytt ultraljud, & då var jag inställd på att barnet inte skulle leva och att dem skulle få söva mig och skrapa ur fostret. Men ack nej, bebisen levde & var jättesprattlig där inne. Mitt hjärta började slå så snabbt & jag kände en sån jäkla samhörighet med barnet. Det är så tidigt i graviditeten men detta gjorde detta band så starkt! Dem berättade även att eftersom jag slutat blöda & att bebisen levde fick vi åka hem. Vi var så jävla lättade & saknade Liam så
mycket. Ett dygn har nog aldrig vart så jobbigt utan honom som nu, min älskade älskade pojke. Väl hemma så har jag börjat försöka ta det
mer lugnt & försöka stressa mindre. Vi var även på ultraljud (på magen) i tisdags, och då såg barnmorskan att bebisen inte alls påverkats av blödningarna utan mådde bra där inne. Så lättad ?? Nu kommer jag att fortsätta att ta det försiktigt & tänka bort allt negativt & hoppas att bebis fortsätter vara lika stark som han/hon varit hittills! Längtar så efter dig!

Ta aldrig livet förgivet, uppskatta allt du har & var extra rädd om det. Du vet aldrig vad som händer!